Livet går vidare efter den öde staden....

Beskrivning

En bortglömd kust

 

                      Kapitel 1

Det kruttorra dammet rivs upp av mina slitna skor, och stigen som aldrig verkar ta slut är smal och stenig. Den stekande solen som man förtvivlat längtade efter i vintras försöker nu istället bränna bort mitt sista hopp. I en blandning av förtvivlan och längtan vandrar jag mot kusten där vinden fläktar och dom saltstänkta klipporna försöker berätta för mig att tillräckligt många svepande mjuka vågor kan forma den hårdaste graniten. Liksom tillräckligt många steg för oss till vårt mål, hur lång vägen än är. Det är bara en fråga om tiden när man är framme. Och att man orkar hela vägen Med detta i tankarna som en drivkraft vandrar jag vidare utan att veta hur långt jag har kvar.

 

Efter att ha vandrat i timmar sätter jag mig på en av dom heta stenarna som nu har börjat kanta min väg. Vilket tyder på att jag inte är långt borta från havet nu. Jag vilar en stund. sluter ögonen och ser en liten hamn där en fiskebåt precis skall lägga till och lossa sin värdefulla last. Köpmännen står förväntansfulla på kajen med sina tjocka plånböcker i väntan på havets läckerheter som skall hamna på någons middagsbord i morgon. Båtens ägare och kapten står vid rodret och med van hand styr han den nästan 70 år gamla fiskebåten mot kajen. Det trivsamma dunket från den gamla tändkulemotorn, och skriket från dom efterföljande måsarna skapar en slags fridfull atmosfär och ett lugn som jag själv drömmer om att få leva i.

 

Om jag bara lyckas ta mig till kusten så skall allt som jag drömt om bli verklighet tänker jag och öppnar ögonen som svider en aning pga. Svettdropparna från min panna som letat sig ner till dom då stängda ögonlocken. Jag reser mig upp och börjar åter igen att vandra på stigen som leder mot havet. Efter att ha druckit upp den sista klunken ur vattenflaskan och torkat ansiktet från svett och damm går tankarna till Bary grills på discoverychannel, en mästare i överlevnad. Men han har aldrig talat om hur man klarar av den känslomässiga kamp som jag står inför. Han har överlevt i allt från alaska, till borneås djungel och brännheta öknar. Men att visa hur man klarar en vandring med längtan efter frid i själen har han aldrig gjort.

 

Solen börjar sakta men säkert sjunka längre ner mot horisonten, skuggorna blir allt längre och det har börjat blåsa lite grann. Trött och med tunga steg börjar jag närma mig det som funnits i mina drömmar. Att sitta vid havet och njuta av livet och ta dagen som den kommer. Efter att ha släppt funderingarna kring den öde staden och lämnat allt däromkring bakom mig har jag nu slutat att tänka bakåt i tiden, och fokuserar numera bara på framtiden. Det är ju bara den man kan påverka.Längtan till en bortglömd kust där tiden stått stilla blev allt starkare. Jag lämnade allt bakom mig, sålde bilen och det mesta av min egendom för att kunna ta mig dit jag ville kisande mot solnedgången som glittrar i havet och färgar dom kala klipporna gulröda tänker jag att nu är jag äntligen här.

 

Med solen i ögonen ser jag skuggor och siluetter av byggnader. Den lilla byn där fiskehamnen varit knutpunkten i århundraden ligger som en idyll med havet som närmsta granne. Har via en bekant fått reda på en liten stuga som går att hyra för en billig slant,förstod inte riktigt varför. Bostadspriserna ute vid kusten med havsutsikt har ju inte precis sjunkit dom sista åren. Nyckeln hade jag fått hämta ut på postkontoret innan jag reste.Nu sitter jag i den lilla stugan som skall vara mitt hem en lång tid framöver. Det är kväll och den lilla tv:n på byrån vid sängen med sitt röda plasthölje och förmodligen svartvita bildrör har nog inte varit igång sen dom släkte ner dom analoga sändningar för några år sedan. funderar inte ens på att försöka få in någon kanal. Nä, jag skall nog låta den stå kvar där som ett minne av en svunnen tid.

 

 Efter att jag försökt läsa något kapitel ur karin brunk holmkvists potensgivarna ger jag upp efter ett par minuter. Det smådunkla skenet med en styrka på 25 watt i den gamla Strindberglampan på nattduksbordet i kombination med ögon som skulle slocknat för länge sedan resulterade i att sömnen infann sig ganska omgående. Men att somna till vågornas brus och doften av saltstänkta klippor och tång genom det öppna fönstret var värt varenda steg på vägen hit.

 

Vaknar morgonen därpå med en olustig känsla att mina förväntningar snart skulle slås ner i jorden likt en tältpinne som träffats av vemodets och uppgivenhetens slägga. Men man skall inte oroa sig över det man inte kan påverka, det är bättre att påverka det man oroar sig för, tänker jag när jag sätter mig på sängkanten och ser morgonsolen kasta en dimmig ljuskägla genom dom dammiga fönstren.

 

Delar av det förflutna kommer ibland upp i mina tankar som ett brev på posten som man inte väntar på,och som man absolut inte vill ha. Men även om man är fast besluten att se framåt har man ju alltid med sig en stor portion av livserfarenheter. Några som bygger upp och några som fördärvar. Det svåra är att sortera ut vilka man skall ta vara på och vilka man skall lägga åt sidan och glömma. Fördelen är att man förmodligen aldrig kommer att begå ett ödestiget misstag två gånger. Med detta i tankarna går jag mot en ny dag full av förväntningar. Kanske har jag dragit för stora lass genom åren och tar därför inte tillvara på dom möjligheter jag faktiskt har.

 

Stänger ytterdörren bakom mig och går ner mot centrum för att bekanta mig med omgivningen i den plats på jorden som funnits i mina drömmar under en längre tid. Dom gamla trähusen och bryggorna vid hamnen fulla av liv skapar en slags kontrast mellan liv och död,då stora delar av den en gång attraktiva bruksorten förvandlats till ett sommarparadis för semesterfirare med fritidsbåt under sommarhalvåret. Samtidigt som den bofasta åretruntbefolkningen halverats på 20 år. Fisket står nu för den största näringen sedan båtvarvet gått i konkurs. Pratar en stund med kassörskan i denn lilla lanthandeln som tillhör dom få butiker som är öppna året om.

-jaha! Du är nyinflyttad här,säger hon. och har ju redan konstaterat att så är fallet. - ja. Det råkade bli så svarar jag, med ett viss vemod i rösten. Varför vet jag inte, kanske kändes det en aning obekvämt att stå och prata en okänd kvinna, det var något speciellt med henne. Hon verkar inte som alla andra, men ändå inte konstig. Samtidigt som jag kände mig lika vilsen i omgivningen som en kapten som seglar i tät dimma med trasig kompass.Jag önskar henne en trevlig dag och traskar hemåt med tyngre steg än jag hade dom sista kilometerna på min vandring hit. 

 

Väl hemma kan jag inte koppla bort tankarna från kassörskan i lanthandeln. Det fanns ett ljus runt omkring henne, och samtidigt ett mörker. Ett slags vemod som hon försöker dölja men som jag ser igenom av någon konstig anledning. Jag funderar på vad som har gjort henne till den hon är, samtidigt som jag plockade upp maten ur dom bruna pappkassarna.

 

 

 

                          Kapitel 2

 

Veckorna gick och jag började känna mig hemma i den lite bortglömda och förfallna orten längst ute i kustbandet. Denna soliga dag beslutar jag mig för att gå en promenad ner till hamnen och kika lite. Visste att det låg en gammal skeppshandel där.

 

På vägen dit passerar jag några gamla hyreshus som nog stått tomma ett bra tag, den gråa betongfasaden med sina sprickor och dom mörka nästan spöklika fönsterna får mig att åter igen tänka på den öde staden. I ett av fönstren hänger dom storblommiga 70-talsgardinerna kvar,men där slutar bevisen på att någon för länge sedan byggde sitt hem med framtidstro och glädje i det gamla hyreshuset. Nu står det bara och förfaller så som mycket annat i det vackert belägna lilla kustsamhället. Uppgivenheten och ödeläggelsen i kontrast med båthus, små butiker och hamnen som myllrar av liv skapar en atmosfär som gör att man konstigt nog trivs här. Nostalgi och kulturhistoria blandas här med framtidstro och längtan till det liv jag alltid viljat leva.

 

 På vägen ner till hamnen passerar jag även lanthandeln, men jag orkar inte fundera på hennes eventuella livsöden. Jag lägger hellre min energi på att leva mitt egna liv Jag flyttade ju till kusten för att få lugn och ro och leva i harmoni med mig själv. Jag försöker koppla bort tankarna från henne och besöker skeppshandeln nere i hamnen. Herren som driver den ser ut precis som man förväntar sig. Med grått skägg, vegamössa och blå kavaj med guldknappar står han där som en gammal sjökapten som gått iland för gott och driver nu affären istället.

-välkommen! Söker min herre nåt särskilt? Frågar han med bestämd och förtroendegivande röst.

- ja, helst av allt skulle jag vilja ha en liten segelbåt nu när jag bosatt mig på kusten för gott.

-jaha. Så du gillar att segla?

-ja, min far har alltid haft båt och han lärde mig att segla när jag var i 10års åldern.

-jaha, jag har ju två båtar, men jag börjar närma mig pensionsålder så till våren säljer jag nog den ena, vill du ta en liten tur så säg bara till!

 

jag hade helt plötsligt fått en möjlighet att komma ut på havet, något som jag längtat efter dom sista åren. Med huvudet fullt av tankar om den gamla kaptenens skeppshandel, övergivna byggnader, fiskmåsar och segelbåten går jag sakta hem för att försöka avnjuta en nattsömn som är mer än väl behövlig.

 

 

Klockan är 8 på morgonen och jag vaknar av att solen värmer mig genom det lilla spröjsade fönstret i sovrummet. Jag hade lyckats somna tillslut trots att hjärnan nu för tiden går på högvarv. Jag sätter mig på sängkanten och fäster blicken på den flerfärgade trasmattan som sätter lite färg på det grovhuggna och lite spruckna trägolvet. Tiden verkar stå stilla här samtidigt som mitt egna liv bara rusar ifrån mig utan jag själv har en möjlighet att dra i nödbromsen.

 

Efter en kopp med varmt starkt kaffe beger jag mig ner till hamnen. Vimplarna i flaggstängerna står rakt ut och trädtopparna vajar fram och tillbaka i den hårda vinden, hösten är i antågande trots att träden inte bytt om till sin gyllengula höstkollektion. Det var ju några år sedan jag stod vid rodret på en segelbåt, men har man en gång lärt sig segla så sitter kunskaperna kvar i huvudet som en sommarplåga i radions p3 som man aldrig blir av med.Efter att ha pratat en stund med skeppshandelns och båtens ägare är det dags att kasta loss.

-Du! Ta det minsta förseglet. Det är nästan kuling i byarna.

-Ja! Blir nog till att reva storen också. Vill ju inte fresta henne för hårt!

- jag har tänkt på en sak, hon är ju lite sliten och skamfilad på sina ställen, men fullt sjöduglig. Om du trivs vid rodret kan du behålla henne.

-va! Menar du att du ger båten till mig?

-ja. Det är mer jobb för mig att behålla henne, och pengar har jag tillräckligt av. Lägger du ner några helgers jobb till våren så har du en fin båt.

 

 

 Jag trodde knappt det var sant! Jag tackade honom ytterligare en gång innan jag vred på startnyckeln och lossade för och aktertampen. Med motorn på tomgång slår jag i drevet med ett dovt och bestämt metalliskt klingande när jag för spaken till drivningen framåt. Motorn går lite tyngre och jag ökar varvtalet en aning och känner hur propellerbladen tuggar sig tungt genom vattnet och bilar en strömvirvel blandat med skum i kölvattnet bakom mig.

 

 Väl ute ur hamnen känner jag att det blåser rejält. Men för en svenskbygd 32-fotare är lite hård vind inga problem tänker jag och går upp i vind. Jag låter autopiloten hålla kursen rakt mot vinden när jag hissar seglen, går sedan ner i sittbrunnen,faller av ca 20 grader sydost, stänger av motorn samtidigt som jag skotar hem storen. Går upp lite till i vind och börjar skota hem förseglet, det gnisslar lite i vinschen när jag vevar den sista biten. För varje tag jag sträcker skotet kränger båten mer och mer. När båda seglen är sträckta tillräckligt går jag upp i vind precis så mycket jag kan innan det börjar fladdra i focken.

nu ligger hon stadigt i sjön så högt upp på kryss som det är möjligt, knopmätaren pendlar mellan 7 och 7,5 knop i motvind. Samtidigt som jag kämpar med att hålla kursen i den hårda vinden har molnen skingrats och sensommarsolen tillsammans med vinden bildat en slags övergång mellan sommar och höst.

 För ett år sedan var jag fast besluten på att ta reda på varför en hel liten stad stod övergiven mitt i skogen. Idag har jag plötsligt blivit ägare till en över 30 år gammal havskryssare som jag nu är ute på havet med. När jag står vid rodret finns det ändå tid till lite eftertanke om vart jag är på väg rent känslomässigt. Som kapten på livets fartyg kan man inte bestämma över vinden, men lär man sig segla i motvind når man tillslut en trygg och säker hamn.

 

Helt plötsligt är jag tvungen att sluta med filosoferandet när jag ser att havet ser påtagligt mörkare ut längre föröver vilket tyder på att en rejäl kastvind är att vänta dom närmsta minuterna. Jag vill inte riskera något så jag släpper lite på storseglet samtidigt som jag faller av ca 15 grader. Det är onödigt att gå för hårt på kryssen när vinden når rekordstyrka inom ett ögonblick. 30 sekunder senare blir vattenytan mörkare och mörkare samtidigt som vinden ökar för varje sekund som går.

 

Stänket från vågorna som blir allt högre piskar mitt ansikte med saltvatten samtidigt som båten kränger till ordentligt i den hårda vinden. Knopmätaren var uppe och nosade på 8 samtidigt som jag kämpar med allt jag har i form av balans och mental styrka för att hålla kursen och samtidigt ha koll på vind och segel. Nu blåser det ordentligt och det knakar lite lätt i skrovet och i vajrarna till masten, men nånstans längst in i mitt medvetande känner jag ett slags lugn. Jag vet att hon håller för den här typen av väder. Konstruerad och ritad av Pelle Pettersson, Byggd med en svensk arbetares händer och tillverkad innan effektiviserings och personalnedskärningshysterin börjat drabba den svenska industrin. Ja, den här båten är verkligen ett bevis på att Sverige var en stor industrination, ett land fyllt av människor med uppfinningar, idéer, arbetsmoral och en framtidstro som senare skulle orka ta oss igenom. Börskrascher, konkurrens från låglöneländer, rekordsiffror i arbetslöshet och lågkonjunkturer

 

Lägger om kursen lite till, har nu vinden mer från sidan, släpper lite på båda seglen vilket resulterar i någon knop högre fart och några graders mindre lutning. Framför mig ser jag slutet av fjorden och ett oändligt hav breder ut sig rakt föröver. Solen har nu letat sig så långt upp på himlen den bara kan i slutet av augusti. Då jag lagt om kursen ytterligare för att hålla mig intill kustlinjen har jag ingen lust att vända tillbaka. Vinden har nu stabiliserat sig en aning och båten går silkesmjukt genom vågorna. Bakom mig fladdrar den svenska fanan stolt och stark i vinden.

 

Det mörkblåa vindpiskade havet,den klarblåa himlen och det starka solljuset som lyser upp dom vita seglen och samtidigt skapar kontraster och färger över skogar och fällt inne på land som ser ut att vara mil och åter mil ifrån mig. skapar en atmosfär som måste upplevas för att man skall förstå. Det känns som att befinna sig i en blandning av ett vykort från smögen och Harry brandelius hyllning till nordsjön, kryddat med en liten bit äventyr. Undrar om en människa kan känna större frihet en så här. Kanske kanske inte. Det enda jag vet är att på havet finns inga måsten, inget behov av att visa omvärlden att man utåt sett har lyckats i livet och dom enda varelser som ser ner på dig är fiskmåsarna som oskyldigt svävar högt uppe i skyn.

 

Tänk om vardagslivet kunde vara som på havet: även om man upplever motvind är det bara att skota hem och kryssa sig fram, det tar lite längre tid och det kränger ordentligt, men man vet att man kommer dit man vill ändå. Kanske är det så att ju mer motvind man får desto bättre seglare blir man. Dom som aldrig har motvind behöver bara lära sig att segla i medvind, men när det väl blåser upp till storm är det dom som först ger upp och måste söka nödhamn.

 

Med denna filosofi fortsätter jag att kryssa mig fram på livets stormande hav, och någonstans långt bortom horisonten finns den hamn dit jag är på väg, nu gäller det bara att sätta seglen rätt och att hålla kursen och följa livserfarenheternas kompass ända in i trygghetens hamn.

 

 

 

                          Kapitel 3

 

 Veckorna gick, och blev till månader, båten togs upp på land. Den rostiga kvicksilverfyllda termometern på utsidan av den vackert förfallna träfasaden hade för första gången letat sig under nollstrecket, och trots att snön inte hade kommit än var atmosfären i den lilla byn lite märklig. Fuktigheten från havet bildade tillsammans med kylan ett slags dimmigt frosttäcke på precis allting.

 

Att gå ut på trappan och känna kylan slå emot en , samtidigt som frosten bitit sig fast i tillvaron, skapar en känsla av att befinna sig i en dröm, eller kanske i någon slags dvala. Inga sommargäster, inga båtar i hamnen, förutom dom små fiskefartygen som utgör den lilla del av fiskeflottan som fortfarande finns kvar. Inte ens fiskmåsarna gör något väsen ifrån sig.

 

Jag går ut, stänger ytterdörren bakom mig och det är precis knäpptyst. Åter igen går mina tankar till den öde staden, tyst, ödsligt och tomt. jag har länge undrat över min längtan att besöka övergivna platser. Är det ett tecken på uppgivenhet? Eller är det för att dessa platser är ett levande bevis på att samhället utvecklas hela tiden, vilket gör att fler och fler saker blir omoderna och på ett marknadsmässigt sätt , helt värdelösa. Eller är det en längtan efter en svunnen tid Ja, jag vet inte riktigt, men känslan av att vara på en ödslig och övergiven plats leder till ett slags inre lugn, något som är en bristvara i dagens samhälle.

 

Väl ute i kylan, steg för steg vandrandes på dessa tysta kalla gator, får jag en känsla av frihet. En frihet som man bara längtar efter när man inte har den. Timmarna i nattkylan blev långa, men nu har solen morgontrött letat sig upp en bit ovanför horisonten men den är för svag för att tina upp markfrosten så här års. När en människas själ är tillräckligt känslokall, krävs det ett riktigt varmt hjärta för att tina den, känns inte som ens det skulle hjälpa mig, tänker jag när jag frusen dra ihop jackan runt kroppen och drar ner mössan så långt det går. Det ända jag kan göra är att lämna mina fotspår i frosten och vänta på att någon hittar dom på vägen hem, och jag hoppas bara att den människan är villig att gå i mina fotspår ett tag innan jag blir dömd på förhand av någon som egentligen inte vet vem jag är.

 

Det svåra nu är inte att fördriva tiden, utan fylla den med något av innehåll. Vintern är ju den tid man överlever, och sommaren är den man lever. Får försöka stå ut med tanken på att inte veta vad nästa sommar har att erbjuda. Men en sak vet jag helt säkert: det kommer en vår, och solen skall åter igen tina bort den kyla, snö och is som fördärvat mitt sätt att tänka. Man bryr sig inte om att tänka på vare sig själv, andra eller att hela våran civilisation håller på att överges för nya ideal. Nej, det enda man har i tankarna då, är en slags dubbel längtan: längtan bort ifrån något, eller längtan till något.

 

 Vid ca 20- är det ju som om medvetandet stängs av. Kylan tränger in på bara skinnet hur mycket kläder man än tar på sig. Dom frostbitna kinderna blir röda och det känns som om man skulle förfrysa varje kvadratmillimeter av huden som befann sig utanför tjocka lager av tyg och foder. Men att vandra under den mörkblåa stjärnklara himlen och med den bitande kölden som enda sällskap, är det ändå en obeskrivlig känsla som kommer över mig, känslan av att existera, känslan av att få förvalta det korta liv man blivit tilldelad här på jorden.

 

Några månader senare känns det som att vara i ett annat land. Solen går upp tidigare och går ner senare för varje dag som går, och man blir lika positivt överraskad varje vår när det ena gröna bladet efter det andra växer och grönskar. Snart skall varje liten buske liksom dom största träden klä sig i vårens gröna färg, samtidigt som den klarblåa himlen, dom milsvida skogarna i bakgrunden, det av solstrålarna glittrande havet och den stekande solen får mig att tänka på anledningen till att jag är här och nu. Nämligen att sommaren är på väg.

 

 Det är början av april och skärgården börjar åter igen att fyllas av sommargäster, båtarna läggs i havet igen och värmen börjar sakta men säkert erövra vårt land. Att bo året runt i en liten fiskeby långt ute i kustbandet är lite som att leva ett aktivt liv under sommaren fullt av människor och aktiviteter, medan man under vintermånaderna lutar sig tillbaka, återhämtar sig och filosoferar över framtiden. Båten ligger nu i hamnen och dom glittrande vågorna reflekteras i det nypolerade kritvita skrovet. Teakdäcket har bestrukits med ett antal lier träolja för att sedan klarlackats, och har nu en behagligt mörk, spegelblank yta. Många timmars jobb ligger bakom men i höstas kunde jag inte föreställa mig att hon skulle bli så här fin.

 

 Jag hade lagt nyckeln till stugan pä ett säkert gömmställe. Kanske skulle någon hitta den om jag aldrig skulle återvända, tänker jag för mig själv när jag sakta lämnade hanmen bakom mig i kölvattnet. Rastlösheten och vinterkylan har gjort allt för att rensa bort mitt sunda tänkande utan att lyckas, men likt vårsolen stiger min längtan efter äventyr. Jag har proviant för flera veckor, och har tagit med mig dom få ägodelar som är av vikt och värde. Jag hissar seglen, slår av motorn. Kollar på kompassen och sätter kursen mot, ja någonstans. Det ända jag vet år att den lilla fiskebyn och hamnen försvinner längre och längre bort från min akterspegel och finns snart bara i mitt minne.

 

På något vis vill jag för alltid vara här, ute på havet. Där är jag kapten över mitt egna liv, jag är kungen som bestämmer över mitt egna land på 32 fot, här kan jag ta mig tid att lära mig att segla i motvind för att kanske tillslut nå fram till den hamn jag verkligen hör hemma. Men som jag känner nu är inte målet att hitta dit, utan jag tar dagen som den kommer och så länge vinden ger mig kraft att komma vidare finns det hopp. Efter några timmar vid rodret ser jag bara horisonten bakom mig. Jag har lämnat en redan bortglömd kust, och lägger om kursen lite söderut. Friheten är nu total och runt omkring mig ser jag bara öppet hav.

 

 

 

                  Kapitel 4

 

 Det har nu börjat blåsa ordentligt. Vågorna blir allt högre och det vita skummet stänker över däcket för varje våg som klyvs av den vassa spegelblanka fören. Jag har aldrig någonsin varit rädd att gå ut i hårt väder, farsan lärde mig att segla när jag var i tioårsåldern. Längst inne i tankarn vet jag att den här gammla havskryssaren är stenhårt testad innan sjöfartsverket monterat sin blåa skylt om typgodkännande, och hon tål betydligt hårdare väder än det här.

 

Men någonstans, någon gång krockar det sunda förnuftet med känslan av att allt inte står rätt till. En slags påminnelse från det undermedvetna om människans litenhet, en känsla som förmedlar allt annat än trygghet. Detta i kombination med att åt vilket väderstreck jag vänder kikaren finns inte tillstymmelse till land. Runt omkring mig är det bara ett mörkt och vindpiskat hav som gör allt för att visa sin makt och storhet i förhållande till en liten människa.

 

 Efter att ha stått vid rodret ett antal timmar i nattens mörker, och med kompassen som enda ledstjärna är jag vid det här laget fruktansvärt trött, både fysiskt och rent mentalt. Jag har vant mig vid vågorna och det ända jag vill nu är att vara på en helt annan plats en den jag befinner mig på just för tillfället. Just när jag är som tröttast vaknar jag till med ett ryck!

 

I den dunkla gryningen ser jag siluetten av ett fartyg som närmar sig allt mer, men något är konstigt. Det syntes inte på radarn, och det har inga lanternor tända, och det svarar inte på radio eller ljussignaler heller. Jag försöker larma kustbevakningen utan resultat samtidigt som jag får en olustig känsla, en slags nyfikenhet blandat med rädsla. Jag tänker åter igen på den öde staden, vilken jag försöker glömma bort och förttränga. Men ibland kommer dessa tankar tillbaka.

 

Jag har nu det stora passagerarfartyget rakt föröver, det är så nära att jag nu kan se att skrovkonstruktionen är nitad istället för svetsad som dagens fartyg. Vilket gör att jag snabbt kan datera fartygets ålder till 1900-talets början. Solen var snart på väg upp och det blev ljusare för varje minut som gick. Jag såg nu fler och fler detaljer på fartyget och nu skulle mitt sunda förnuft utkämpa en strid mot den starka viljan och nyfikenhetens vassa egg.

 

Jag är ju en moderna tiders upptäcktsresande eller en urban explorer som en del kanske skulle kalla mig. Utforskandet av moderna ruiner och dokumenterandet av uppgivenhet och förfall är en spännande sysselsättning, inte bara för min egen skull utan även för kommande generationer. Vår nutidshistoria får inte glömmas bort i skuggan av människans idag materialistiska och kapitalistiska livsstil.

 

Jag måste borda fartyget till varje pris! Även om vinden har mojnat och vågorna börjar förvandlas till långa dyningar är det inte riskfritt att ta sig ombord. Jag hör inga mototer och fartyget verkar bara driva vind för våg. Jag är nu så nära att jag hittar ett ställe att förtöja båten utmed fartygssidan, precis ovanför en ventil som verkar varit öppen aldeles för länge. Jag tänker i mitt stilla sinne på seashepherd som i tv-serien whalewars olovandes bordade ett japanskt valfångstfartyg, och blev åtalade för detta. Skulle det mot förmodan finnas människor ombord på detta fartyg (eller snarare flytande vrak!) skulle vi nog inte ha något otalt med varandra till skillnad från människorna i tv-serien.

 

Jag klättrar in genom den runda ventilen som omges av en rostbrun metallring som i sin tur är ett med skrovet som även det sett sina bästa dagar. Väl ombord börjar upptäcktsfärden. Jag ser mig om i hytten som jag tagit mig in i och kan snabbt konstatera att här finns inga som hellst tecken på liv. Dörren ut till korridoren står lite på glänt och har nog gjort så en längre tid. Den höga salthalten i luften från havsvattnet och det obefintliga underhållet ombord har resulterat i att dörren varken går att öppna mer eller stänga. Gångjärnen, låset, handtaget, ja precis alting har rostat fast.

 

 Korridor efter korridor, trappa efter trappa. Efter att noggrant noterat nummer och diverse skyltar för att vara säker på att hitta tillbaka, har jag nu lyckats ta mig upp på däck. Jag hänger på den rostiga relingen och blickar ut över havet och njuter av att se den nyvakna blekröda solen kasta sin spegelbild i havet och får det att glittra som en diamant.

 

Detta i kontrast med flagnad färg, ruttna trälister, krossade fönsterrutor, rostbruna stålkonstruktioner av alla de slag och en total tystnad gör att letandet efter spänning och äventyr har istället blivit en kamp i mitt inre, där längtan efter lugn och harmoni har uppnåtts i mitt sökande efter spänning. Precis som att livet ger mig vad jag innerst inne behöver oavsett vad jag själv söker.  Jag klättrar upp till styrhytten och ställer mig vid rodret och blickar ut över fördäcket, dom stora ankarspelen och alla rep och kättingar som ligger ordningsamt upprullade i prydliga högar. Det murkna golvet sviktar lite när jag flyttar mig framåt för att se bättre genom dom dammiga och spruckna rutorna.

 

Jag känner mig plötsligt lite som en kapten på ett passagerarfartyg, om det inte hade varit nästan knäpptyst. Det ända som hörs är ett svagt susande från vågorna, några knakande ljud från inredningen vid dom värsta dyningarna och några rostiga vajrar som slår lätt i vinden. Maskintelegrafen har rostat fast för länge sedan, och även om det finns en liten mässingsglans kvar i metallen fyller den ingen funktion nu för tiden. Den stora pinnratten i trä är ganska rutten och hur man än vrider den påverkas inte fartygets kurs överhuvudtaget. Nä det bara driver med strömmen.

 

Nu börjar tankarna och konspirationerna i min hjärna få fart: Varför har det inte drivit på grund? Trots att det av skicket att döma varit övergivet i decennier. Något rederi borde ju ha saknat ett fartyg och letat efter det?  Jag lämnar styrhytten och letar vidrare ombord. Loggbok, passagerarlistor och annan dokumentation verkar vara lika spårlöst förlorade som både passagerare och besättning.

 

Lika förlorad som mänskligheten kommer att bli den dag då folk får upp ögonen för vad dom gör med sina liv. Tänk den dagen då medelsvensson sätter sig ner och rannsakar sig själv. Den dagen kommer dom att förstå att dom lever i en livslögn. Dom bryr sig inte om vare sig själva eller sina medmänniskor. Det enda som betyder något är att visa upp ett fint yttre, och göra det som alla förväntar sig. Bara för att dom själva tänker precis likadant. Mänskligheten består inte längre utav självtänkande individer, utan bara en stor grå massa där alla försöker vara som alla andra. Vilket tillslut resulterar i att jag själv tillsammans med några få till, lika utstötta varelser kan ställa oss på klippan och blicka ut över den stora gråa massan vars få färgstarka individer bleknat med åren och numera tillhör den förlorade arten människan.

 

 Men själv står jag nu längst upp i en utav masterna på det än så länge flytande vraket av ett övergivet passagerarfartyg den högsta masten hissar jag nu frihetens och uppgivenhetens flagga i topp, låter den fladdra i vinden tills någon ser under ytan på det rostiga och förfallna skrovet.

 

Den stora gråa massan ser ett rostigt vrak. Jag sluter ögonen och ser färglada uppklädda människor i den stora salen bakom kaptenshytten. Jag ser en tid fylld av framtidstro och glädje. Mässingsljusstakar på borden och fyllda vinglas. Silverbesticken ligger prydligt uppradade mellan tallrikarna. Ombord på mitt fartyg finns mat och värme åt alla. Det finns en säng för alla att sova i. Alla sorters människor finns representerade bland både besättning och passagerare. Ingen är lik den andre och ingen behöver därför vara utanför.

 

Eller var det bara drömmar? När jag ser mig omkring i den stora salen med öppna sinnen hittar jag inget annat än omkullvälta stolar krossat porslin och glas, fuktskadade mögliga mattor och flagnad färg på mer eller mindre ruttna träpaneler. Morgonsolen tränger försiktigt igenom dom smutsgråa fönster som fortfarande är hela. Där glaset saknas kastar den klara ljuskäglor genom den dammiga atmosfären. Klockan på väggen står lika still som tiden. Och när tiden stannar stannar även människan. 

 

 Här finns inte människan längre trots att fartyget byggdes med en enorm budget och med förhoppningar om att transportera människor runt jordens alla hörn. Men vi är inga grottmänniskor längre. Den tekniska utvecklingen har skapat en massförstörelse som inga vapen kan åstadkomma i fredstid. Ångdrivna passagerarfartyg blev helt plötsligt omoderna när flyget gjorde sitt intåg i människans infrastruktur. Precis som att häst och vagn blev omodernt när bilen började massproduceras i början av 1900-talet.

 

 

 

                   Kapitel 5

 

  

 Efter åtskilliga dagar och nätter ombord på de luggslitna resterna av det en gång så vackra fartyget finns det inte mycket att göra. Jag tillbringar mer och mer tid i den före detta kaptenshytten och funderar på vad jag befinner mig på kartan. Jag hämtade lite matvaror och navigationsutrustning i min båt som snällt ligger förtöjd utmed fartygssidan.

 

Jag konstaterar att jag är på väg bortom världens ände, och att jag kommer få svårt att ta mig tillbaka till den verklighet jag en gång befann mig i, samtidigt vill jag inte tillbaka till mitt gamla liv som annars hade varit lika innehållslöst som texten på årets schlagervinnare. På tal om texter lyckades jag skriva en liten dikt efter timmar, dagar och nätter i den före detta kaptenshytten:

 

"Steg för steg, längre in mot ljuset. Dit är längtan när man vaknat upp ur ruset.

kvällen var sval och natten blev lång, då jag fastnade för en helt annan sång.

En sång om vemod tröst och förlåtan. Men den gav inget svar på den stora gåtan. Ty solen går upp och solen går ner. Men det hjälper föga när man bara mörker ser.

Så hjälp mig du ädle och store trubadur att skriva mina nya sånger i dur. Ty jag läste och tänkte mellan raderna dina, och till skillnad från dig börjar mina tankar att sina.

ge mig ett svar hur du lyckas med orden, så kanske jag hittar min plats här på jorden. /Tjoen

 

 

 Jag lär nog inte bli intagen i den svenska akademin med den, tänker jag när jag går längst det knarrande trädäcket och begrundar dom stora gula skorstenarna som numera går mer i brunt. Rostbrunt, speciellt vid skruvar och fästen där det har bildats små bruna fläckar av gravrost som sedan med hjälp av väder och vind fortplantat sig ner i ett brunrandigt mönster som numera täcker stora delar av dom enorma plåtkonstruktionerna. Dessa tillsammans med rostiga vajrar, stag och master ger en inblick i hur ståtligt detta fartyg en gång var.

 

Nu är det bortom all räddning, och det ekonomiska värdet består i skrotvärdet på stålet och metallen. Vilket inte överstiger en eventuell bärgningskostnad om hon skulle gå till botten. Det känns faktiskt som om hon ligger lite djupare i sjön nu än tidigare, men det är nog bara inbillning. Som en spökstad ligger hon ljudlöst ute på havet och sprider ett lugn och ett vemod. Den tragiska friheten att bara finnas till utan att någon bryr sig. Ingen som längtar tillbaka ombord, nej inte ens någon som anstränger sig för att hitta henne, vilket dom iså fall hade gjort för länge sedan med modern radarteknik och satellitnavigator.

 

 Det bästa vore nog om hon gick till botten och fick en värdig gravplats, tänker jag. Istället för att plågas av stekande sol och piskande vindar. Tänk om hon kunde få vila i evig frid långt ner under ytan istället för att riskera att bli hittad av någon som hugger upp henne och säljer skrovet till skrot. Tänk hemska tanke om alla vackra detaljarbeten i ädelträ skulle malas sönder i en stor miljömedveten återvinningsprocess. Kristallkronorna i taken skulle garanteras kastas på soporna. Mässingsbeslag, ja till och med skeppsklockan skulle smältas ner till metallåtervinning.

 

 Nej. I vårt fina politiskt korrekta och miljömedvetna slit och släng samhälle skall alla bevis på förändring städas bort och gömmas för eftervärlden. Och samtidigt återvinnas i största möjliga mån. Nä, utplåna museer, kulturmärkta byggnader, skeppsvrak och bilkyrkogårdar. Städa sedan upp på gator och torg. Fortsätt sedan med kulturhistoriskt intressanta föremål, varför inte mala ner ett gammalt 1800-tals skåp till bränsle åt det lokala kraftvärmeverket. Släng den gamla rokokobyrån på återvinningen och ersätt den med några massproducerade spånplattor till möbel från det svenska möbelimperiet från Älmhult. Tragiskt nog så finns det människor som tänker så idag.

 

Ju längre tiden gick, växte beslutet allt närmare mig. Jag måste ge henne en värdig begravning. Hon är ju redan död för längesedan. Ångmaskinerna har stannat för gott, elsystem roderlänkage, maskintelegraf och annan utrustning har sakta förstörts av salthaltig havsmiljö, regn blåst och kyla. Vid närmare kontroll långt ner under däck finner jag att dörrarna till dom vattentäta skotten är stängda, och efter timmar av letande hittar jag en läcka i skrovet. Ganska långt föröver på styrbordssidan. Sektion 2 mellan andra och tredje skottet är helt vattenfylld.

 

 Jag hittar snabbt vevmekanismen till att manuellt öppna dörrarna till dom vattentäta skotten. Efter en timme står alla öppna. Nu är det bara tvåan och trean kvar. Jag inser att jag bara har tid att öppna en utav dom. Jag beslutar mig för att öppna trean med bara en liten glipa längst ner. Då skulle det ta några timmar för henne att sjunka och jag har god tid på mig att ta mig upp och ut till min båt.

 

Beslut blev till handling och jag släppte försiktigt på vattnet i lagom mängd. Skyndar mig sedan till min båt. Kastar loss, sätter segel och sätter kurs bort från fartyget som snart är på väg till sin sista vila. Släpper ut seglen när jag är en bra bit ifrån för att ta ett värdigt farväl.

 

Jag ser hur hon sakta med ett dovt gnissel och smällar när innerväggar och skott ger vika för det enorma vattentrycket. Fönster och ventiler utmed skrovet exploderar av lufttrycket som bildas när vattnet tränger in och slagsidan blir allt mer påtaglig. Efter knappt 2 timmar är det bara en liten del av skrovet som är kvar över ytan. Men nu går det fort.

 

 Jag ställer mig upp och gör honnör samtidigt som jag tar av mig kaptensmössan och trycker den hårt mot bröstet. Minuten efter är hon borta för alltid. jag markerar koordinaterna på gps:n enbart för egen del. Jag skulle aldrig tala om för någon vad detta vrak ligger. Hon skall för alltid vila i frid.

 

Jag hissar åter igen seglen och kryssar vidare på livets stormande hav. Vart vet jag inte. Men en sak är säker: jag är åter igen på väg mot nya äventyr.....

2012 0601 /Tjoen

 

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Ann-Charlotte | Svar 09.09.2012 16.17

Mycket bra skrivet och spännande tycker jag.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

13.08 | 06:22

Hej Tjoen. Tack för senast och vilka fina bilder du tar...Kram Ove o Hella Zentio.

...
21.07 | 22:34

Tackar för informationen! Alltid intressamt att få lite fakta av folk som var med när det begav sig, .....Jag hoppas pä fler historiska platser att besöka snart

...
21.07 | 22:00

Det stora tegel huset var ett sjukhus. Vet detta för min farmor gick på kontroller där när min pappa låg i hennes mage. PS sjukhuset var öppet lite längre

...
17.09 | 22:14

DENNA SCANIA SKULLE JAG VILJA HA

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS