Den öde staden, Från början till slut.

Den öde staden

 

Jag hade kört ett par timmar och betydligt flera mil, då jag stannade på en öde rastplats. Jag lutade ryggstödet bakåt,låste dörrarna och gnuggade mig i ögonen som trots dimma och regn dom sista milen lyckats hålla sig öppna i det monotona dunkla ljuset från strålkastarna. Jag sluter ögonen en stund och när jag vaknar ur ett avslappnat halvsovande får jag syn på en gammal vägskylt som knappt syntes för alla småträd och sly som växer runt den. 

  Jag startar bilen och tar en liten avstickare för att kolla vart vägen leder. Efter ett par kilometer ser jag några hus, ja en hel liten by, men det är något som inte stämmer. Trots att solen börjar gå upp och dimman lättar ser jag inte en människa. Folk borde ju snart åka till jobbet. Jag stannar vid det som en gång varit en lanthandel och kikar in genom fönstret, till min förvåning ser det ut som om den skall öppna vilken minut som helst. Jag känner på dörren som konstigt nog är olåst och med en viss tveksamhet går jag in. Jag blir mer och mer fundersam när alla varor finns kvar på hyllorna och kassaapparaten som är öppen innehåller både kvitton och växelpengar. Jag ser mig om och tittar ut på den helt öde gatan utanför och konstaterar snabbt att inte en bil har passerat och inte en människa varit synlig sen jag stannade här för snart 20 minuter sedan.

  Jag rotar igenom kvittona och kan till min fasa se att det sista var daterat 1996! Det är ju 15 år sedan! Men bortsett från ett tunt lager damm är det inger annat som tyder på att affären skulle vara nerlagd. Jag går tillbaka ut på gatan som nu är upplyst av den klara lågt stående morgonsolen. lacken på min gamla bil gnistrar i solskenet som en kontrast till resten av omgivningen. Gatan genom byn är full av decimeterdjupa sprickor och ogräs har letat sig igenom asfalten. Många byggnader har spräckta fönster och nedklottrade väggar. Fontänen på torget är full av skräp och ogräs och stenfiguren i mitten har fått ett tunt lager mossa på sig. 
 
Jag står helt stilla och lyssnar efter tecken på liv, men det är knäpptyst inte ens fågelkvitter eller vinbrus från träden hörs. Jag känner en viss rädsla när jag går tillbaka mot bilen, och ser när jag närmar mig att det sitter en lapp på rutan. Jag springer fram till bilen rycker tag i lappen och läser dom fyra orden som står där: välkommen, du är väntad.


 Jag sätter mig snabbt bakom ratten stoppar lappen i jackfickan,startar den gamla mercan och börjar köra längs gatan. Det sunda förnuftet säger mig att vända om och köra tillbaka, men i ren nyfikenhet och med spänning trotsar jag självbevarelsedriften och fortsätter längre in i den lilla öde staden. Med växellådan i driveläge och den gamla v8an på tomgång kryper jag fram genom staden i gångfart samtidigt som jag letar efter täcken på liv.
  Jag stelnar till när jag längre fram på gatan ser en bil parkerad. Med betydligt högre puls en vad som är normalt trampar jag gasen i botten och efter ett ögonblick stannar jag bakom den gamla volvon som bortsett från punktering på alla fyra hjulen och den lite matta lacken ser ut att vara som ny. Jag lämnar motorn på tomgång och dammar av sidorutan på volvon och kikar in, enligt kilometerräknaren har bilen bara rullat ca 2000 mil och av modellen att döma är bilen 15 till 20 år gammal.
  Jag nästan springer tillbaka till min egen bil, sätter mig bakom ratten och låser alla dörrarna. Vad i helvete har jag hamnat och vad har hänt. Jag vevar ner rutan tänder en cigarett samtidigt som färden går sakta vidare längs gatan. Jag vrider upp volymen på stereon och försöker hitta en radiostation men utan resultat. Jag stänger av den och lyssnar på det dova nästan trivsamma mullret från den gamla mercan samtidigt som jag svänger höger i en gatukorsning och rundar ett hotell, där står några fönster på vid gavel och gardinerna hänger lite utanför och sätter lite färg på den annars gråa fasaden.
  Nu har spänningen övergått till rädsla, men trots detta håller nyfikenhetens rovdjur mina tankar i ett järngrepp. Jag går mot hotellets entré, och med försiktiga steg närmar jag mig receptionen. Ett tjockt lager damm täcker varenda kvadratcentimeter såväl golv som möbler. Jag går vidare in på det knarrande golvet och lämnar tydlig fotspår efter mig i dammet, vilket gör att jag snabbt kan dra slutsatsen att här har inte en människa satt sin fot på många år.
  Inne på hotellets pub står halvfulla flaskor kvar i baren. Jag dammar av en oöppnad flaska grants och stoppar den i innerfickan på jackan samtidigt som jag hittar en plånbok på golvet under en barstol. Jag öppnar den och mot alla moraliska regler tömmer jag den på innehåll. när jag gått igenom innehållet upptäcker jag något häpnadsväckande. Det finns inget körkort eller andra id-handlingar inga kontanter eller kreditkort, men däremot ett uttagskvitto från en bankomat som knappt är läsbart,men i den dammfyllda grumliga ljuskäglan från fönstret kan jag läsa att sista uttagen var daterat den 25 maj 1996 och var på sammanlagt 23 000 kronor och saldot var efter det på 34 kronor.
  Varför tömmer man sitt konto samma dag man fått lön samtidigt som man tappar plånboken på en bar, och varför saknas resten i plånboken. Han eller hon kan ju knappast ha supit upp allt, och det konstigaste är att ingenstans finns det minsta lilla tecken på våldsamheter eller panik, inga omkullvälta möbler eller krossade blomkrukor, och när jag står ensam och begrundar läget börjar jag inse' att människan inte är en odödlig varelse, att vi dessutom har tagit planeten jorden till våran egen trots att vi bara är en av 1000-tals arter som skall dela på allt.
  Vi skövlar skog bygger vägar,fabriker och städer. Till vilken nytta då? För att vi skall jobba största delen av vår vakna tid, bara för att vi skall ha råd med en dyr och fin bil att åka till och från jobbet med och även att ta sig till affären och köpa mat så vi överlever. Men varför skall vi det? är det bara för att vi skall jobba i 45 år och sedan gå i pension för att några år senare dö och grävas ner i jorden. Nä det verkar ju ganska meningslöst. Men tänk om vi människor inte existerade. Ingen som bryter kol ur marken för att värma upp hus och driva kraftverk med. Inga utsläpp som förstör ozonskiktet. Ingen som bygger massförstörelsevapen som utplånar både djur och människor och kanske till slut hela planeten. Vilket paradis jorden skulle vara utan oss människor. 


Efter några timmar bland öde gator och byggnader och med en olustig och lite kuslig känsla börjar jag tvivla på mitt eget omdöme. Destruktiva tankar och tvivel på mitt sunda tänkande gör att jag med en viss panik börjar inse att jag snabbt måste tillbaka till den del av verkligheten jag kom från.
  Men mystiken kring den plats jag befinner mig på håller mig fast likt ett rovdjur som håller sitt byte mellan sina kraftiga käkar. Men jag vägrar att slukas av mörkrets krafter och tar mig känslomässigt ur greppet. Jag springer i ren panik över ensliga gator och passerar åter igen dessa kalla tomma betongskelett som en gång i tiden utgjorde en stor del av den lilla staden som människorna byggde i hopp om en framtid.
  Nu står allt öde och till ingen nytta. Tankarna snurrar genom huvudet dom få minuterna det tar att springa tillbaka till bilen. Jag kastar mig in bakom ratten startar motorn och i ett dammoln och med spinnande bakhjul ger jag den gamla v8:an vad den tål. Jag fortsätter i hög fart och det enda jag ser i backspeglarna är ett stort grått moln av damm.
  Väl ute på landsvägen saktar jag ner och tänker efter. Vem eller vad försöker tala till mig. Det som slår mig är att den här dagen kommer sätta sina spår under resten av mitt liv.
  Staden som en gång byggdes med visioner och framtidstro ligger nu känslokall och öde, och trots att byggnadernas fasader fortfarande står kvar är dom helt livlösa och förfaller sakta bort i glömska. Det är precis som om dessa gamla byggnader försöker säga mig något. När en människa själv har gett upp finns ingen räddning, bara förfall.
  Samtidigt som den panikartade flykten bort ifrån staden egentligen är ett sätt att fly från det förflutna där dammolnet döljer allt som är passerat. Det enda jag ser genom vindrutan är hur vägen ser ut längre fram. Det är väl så man skall leva: Blicka framåt och lägga allt gammalt bakom sig i osynlighetens moln av damm.
Jag stannar utmed vägkanten och funderar på om jag Fantiserar eller om jag blivit knäpp på riktigt, eller kanske var det en dröm?
 Jag sträcker mig efter jackan i baksätet och stelnar till ett par sekunder när jag hittar en papperslapp och en flaska Whiskey i innerfickan......
 
  Fäster man blicken i backspegeln är det betydligt svårare att hitta rätt väg in i framtiden. men det är ju faktiskt bara den vi kan förändra.

                         Kapitel 2

Sommaren gick och blev så småningom till höst. En vacker årstid där trädens rödgula klara färger lyser i kontrast till den klarblåa himlen, och dom kalla vindarna bidrar till en kylig men frisk ock klar morgon i slutet av oktober. Jag har inte fått mycket gjort dom sista månaderna utan mest glidit runt och funderat på hela min livssituation. En 15 år gammal whiskey står fortfarande oöppnad i barskåpet och ibland går det kalla kårar längs ryggraden när jag tänker på brevet som ligger väl gömt i ett kuvert längst ner i en byrålåda.
 Jag har inte vågat visa det för någon, av den anledningen att ingen skulle tro mig om jag berättade hur jag hade fått det. Att återvända till det gamla livet är som att vilja ändra på det förflutna eller att uppleva något man för länge sedan förträngt, men nu för tiden lever jag för dagen och försöker hitta en väg till det som anses vara ett värdigt liv. Men trots detta börjar jag tvivla på mina egna känslor och tankar inför det som likt en igel etsat sig fast i mitt medvetande.
 
 Jag hade via en bekant lyckats hitta en äldre herre som jobbade som byggnadsingenjör under 50 och 60 talet och som tros har varit med och byggt upp den lilla staden mitt i ödemarken. Efter många koppar kaffe i sällskapsrummet på det slitna äldreboendet och ett av mina intressantaste möten med en människa någonsin har jag börjat förstå vad allt handlade om. Ett stort företag från utlandet ville etablera en fabrik i sverige, och av någon oförklarlig anledning ville dom att den skulle ligga flera mil från närmaste civilisation. Varför fick vi ingen vettig förklaring på, men för att få arbetare till fabriken var dom nästan överdrivet generösa.
 Den äldre herren såg bedrövad ut och tittade ner i kaffekoppen när han fortsatte berätta: dom investerade ofattbara belopp, ja dom byggde inte bara en fabrik utan även bostäder affärsbyggnader och diverse samhällsviktiga enheter i samarbete med staten, som även dom låg bakom etableringen av den nya fabriken. man fick nästan en känsla av att även dom ville gömma undan fabriken och det lilla samhället som under storhetstiden under 70 och 80 talet skulle expandera till en liten stad. Ja nästan en liten egen civilisation långt från annan bebyggelse. åren gick och den lilla byn i anslutning till fabriken växte till en liten småstadsidyll, och människor investerade byggde och planerade för framtiden. Tills den dag då fabriksledningen fick ett chockartat beslut från dom utländska ägarna. Nu är den omoderna produktionen inte längre lönsam att driva vidare. Japanerna hade hittat nya produktionsmetoder till en bråkdel av kostnaden för både arbetskraft och material samtidigt som finanskrisen i början av 90 talet slog ner allt vad framtidstro hette i det hittils så framgångsrika landet sverige.
 Efter bara något år hade fastighetspriserna i stort sett nått botten. Och vem ville bo i en stad där affärer lagts ner och den enda stora fabriken där folket hade tjänat ihop till sitt levebröd, nu stod tom. Maskinerna hade tystnat och kraftbolaget hade stängt av strömmen , vilket snabbt resulterade i att detta jättekomplex av betong och tegel var bortom all räddning efter bara några år.

 Den gamle mannen blev allt mer fåordig och jag fick en känsla av att han visste något som han helst ville berätta men som inte fick nå allmänheten, och med den svaga tilltron till mig som han aldrig hade träffat tidigare höll han fast vid sitt beslut att inte informera mig om hela sanningen. Han avslutade vårt långa men intressanta samtal just när den gulröda höstsolen försvunnit ner bakom horisonten och skapat en slags kontrast mellan den dunkla natthimlen och konturerna av dom mörka trädtopparna.
 Tankarna fortsatte snurra i mitt huvud. Trots att jag varit vaken sen strax efter fyra på morgonen och natten gjort sitt intåg för länge sedan ligger jag vaken i sängen med hjärnan på högvarv. Jag måste tillbaka till staden och leta bevis. Bevis på något som hänt, men som ingen vill kännas vid.
 Inte för att jag vill avslöja århundradets skandal eller sälja storyn till någon kvällstidningreporter. Utan bara av ren nyfikenhet, och för att bättre förstå den ekonomiska utveklingen i värden Och vad den har gjort med vårt eget vackra land.


Söndag morgon 06:00. Kaffebryggaren har precis puttrat klart och jag häller upp en termos som jag stoppar ner i väskan tillsamans med kamera, anteckningsbok och diverse verktyg och andra bra att ha grejer. Brevet från mitt förra besök i staden följer med utifall.... Jag går ut till bilen och ger mig av i höstmörkret denna tidiga morgon då solen fortfarande inte visat sig. Efter en ca en timme bakom ratten närmar jag mig rastplatsen ännu en gång. När den dyker upp stannar jag tilll och slår av lyset på bilen omedelbart. Man kan ana att en soluppgång är i antågande närmsta timmen, och med hjälp av en ficlampa letar jag mig fram till den nästan osynliga vägskylten .
 Jag sitter fundersamt kvar i bilen, varför vet jag inte riktigt, jag har ju en bra bit kvar att köra på den lilla vägen som kantas av buskar och annan tät växtlighet. Det har till och med börjat växa ogräs och små buskar ur sprickorna i asfalten. Ingen verkar ju ha använt vägem på 15 på. ja det är nästan som att köra i en tunnek utan tak.
 Med en viss tvekan och en liten antydan till rädsla fortsätter jag den sista biten. Efter en stund skymtar jag siluetterna av bygnader vid horisonten samtidigt som den blekröda morgonsolen som precis har nått över taken bländar mig.
 Genom den repiga och slitna vindrutan är sikten inte mycket bättre en att köra i dimma mitt i natten. Så jag sänker farten rejält, vevar ner sidorutan och tänder en cigarett.
 Det är med lite högre puls en normalt,blandat med förväntan och spänning som jag i gångfart styr den nästan 2 ton tunga gamla mercan mellan ödsliga betonghus och igenväxta parker och torg.

 Fabriken! om det finns ett svar på vad som ligger bakom ödeläggelsen borde det finnas i fabriken, tänker jag för mig själv och svänger sakta runt ett gathörn. Efter ytterligare gatukorsningar, smågator och mycket letanda närmar jag mig en jättelik tegelbyggnad som ser ut att ha varit en fabrik. 
 Efter mitt första besök i ruinerna av det som en gång varit en stad förundrades jag över att allt verkade så intakt och orört. Husen stod olåsta och på vissa byggnader stod ytterdörren på vid gavel. Men när jag närmar mig den gamla fabriksbyggnaden upptäcker jag till min förvåning att alla fönster på bara en utav byggnaderna är igenspikade, stora reglar har bultats fast framför varenda av dörr som det skulle finnas en möjlighet att ta sig in i igenom.
 Jag parkerar bilen och funderar på om man kan ta sig in. Jag klipper upp ett hål i stängslet som omger hela fabriksområdet och lyckas, jag ser mig om åt alla håll innan jag går vidare mot det som ser ut att ha varit huvudkontoret. jag klättrar med viss tvekan upp för den rostiga brandstegen som leder upp till en balkong högst upp på byggnaden. Samtidigt som solen har börjat värma lite trots den sena årstiden.
 Uppe på balkongen blir jag stående och blickar ut över fabriksområdet, grova stålkonstruktioner i nästan samma rostbruna färg som dom förfallna tegelbyggnaderna dominerar utsikten. Jag drabbas av en obeskrivlig känsla när det knakar till i ett jättelikt stålrör som går från den största byggnaden och fortsätter ut i skogen. Samtidigt som några kråkor sätter sig på ett av taken. Allt medans dom gyllenbruna och gula höstlöven lägger sig som ett täcke över marken. Jag känner på balkongdörren och konstaterar snabbt att när fabriken stängdes glömde man att låsa den. Men dom fastrostade gångjärnen resulterade i att när jag försökte öppna dörren började den ruttna dörrkarmen ge vika medans gångjärnen inte rörde sig ur fläcken. Med foten mot väggen sliter jag upp dörren med ett högljdut knakande som gör att fönsterrutan spricker samtidigt som kråkorna på taket flyger sin väg. En instängd lukt sprider sig innifrån rummet samtidigt som jag åter igen står helt stilla och lyssnar efter tecken på liv. Jag tyckte mig höra ett svagt ljud som inte kan lokaliseras vad det kommer ifrån, men det kan vara min egen fantasi som spelar mig ett spratt.

Väl inne på det knarrande golvet ligger diverse dokument och skrivbordslådor Utspridda i ett jämt fördelat mönster som inte tyder på inbrott eller vandalism, utan bara på uppgivenhet och likgiltlighet inför framtiden. Ett fåtal pärmar står kvar i den annars tomma bokhyllan som går i samma mörkbruna träslag som resten av kontorsmöblerna. Den gröna heltäckningsmattan är täckt av ett tunt lager damm och dom ljusgula tapeterna har börjat släppa från väggarna. dom mässingsfärgade lysarmaturerna ger inget ljus ifrån sig hur mycket jag än trycker på knappen.
 Av skicket på inredningen att dömma har strömmen och värmen varit avstängd i 15 år vilket stämmer någorlunda med uppgifterna att hela staden skulle ha övergivits 1996. Jag fortsätter längre in i korridorerna och letar efter ledtrådar till vad som egentligen hände.
 Efter timmar av letande bland dammiga skrivbord och pärmar hittar jag äntligen något intressant. Fakturor daterade 1996.

Jag dammar av en stol och sätter mig vid ett stort skrivbord som verkar ha tillhört en högre uppsatt person inom företaget. Sida efter sida bläddrar jag igenom fakturorna från dom sista månaderna innan dödsstöten som skulle få en hel stad att lämnas av sina invånare.
 jag stelnar till när jag vänder blad och upptäcker ett kravbrev som är ställt till ett amerikanskt forskninngscenter 23 miljoner dollar för sjukvård, sanering och rivnining. Mer kan jag inte utläsa på den slitna och blekta kopian av dokumentet. Men längst ner på det gulnade pappret kan jag urskilja en namnteckning och en stämpel från en advokatbyrå, daterad 24 augusti 1996.

jag tar med dokumenten som kan vara av intresse och går ut ur byggnaden. Att stå helt ensam på balkongen och blicka ut över fabriksområdet ger lite av en vemodig känsla. Nästan som att stå på däcket till ett bärgat vrak som precis har nått vattenytan efter många år på havets botten. Man ser vattnet rinna ut genom rosthål och ventiler,det knakar i skrovet när lyftkranarna kämpar för att lyfta den enorma sönderrostade stålkonstruktionen som en gång i tidan varit ett ståtligt kryssningsfartyg.
 Men här finns inga lyftkranar, inget vatten inga planer på bärgning eller ens att riva alltihopa. Allt är bara tyst och stilla. Varenda litet ljud jag åstakommer genom att ta ett steg över krossade fönsterrutor, eller när jag klättrar nerför den knarrande brandstegen bryter den totala tystnaden. Samtidigt som hösten släpper loss sina krafter med blåst och kyla efter att varit motarbetad av sommarens hetta. Nu är det bara en tidsfråga innan landskapet dekoreras av kristallklar nysnö och termometern fastnar under nollstrecket för flera månader framåt. Men än skiner solen och den klara friska luften bidrar till ett inre lugn och en frihet att vara helt ensam på en plats där det för många år sedan var full aktivitet.

 Jag sluter ögonen och fantiserar om rykande skorstenar ett myller av människor som varje dag med stolthet gick till sitt arbetet, en intensiv trafik till och från fabriken med in och utleveranser av material och produkter. En förman som vinkar åt en vilsen lastbilschaufför som inte riktigt vet vilken port han skall backa in i. På kontoret sitter folk med ordermottagning, beställningar och dom gröna knapptelefonerna från televerket ringer oavbrutet.
 Vid elvakaffet sitter några gubbar och beklagar sig över den dåliga lönen, som egentligen är ganska bra, men det måste gnällas lite det hör ju till arbetarkulturen. Varför skall jag åka i en rostig opel kadett när chefen kommer i sin vräkiga mercedes. Ja hur många diskussioner som ägt rum vid det lilla fikabordet i hörnet på lagret vet nog endast ruinerna av den en gång så framgångsrika och moderna industrin.

 Jag är tillbaka i verkligheten på ett ögonblick och inser snabbt att detta inte är unikt på något sätt. Åren går människornas tekniska utveckling skenar iväg, hela samhället står under förändring hela tiden. Och tur är väl det. Annars hade vi fortfarande varit kvar i stenåldern. Men det känns så meningslöst att stora ekonomiska satsningar bara går upp i rök och försvinner.
 När jag tänker efter är det kanske inte så konstigt med den öde staden, den är bara ett bevis på förändring. Men det som jag inte får ihop är stämningen på 23 miljoner, kanske är det bäst att inte rota vidare i detta. 

 Vi människor är ett konstigt släkte, vi måste ha reda på allt om allt och helst frossa i andras nederlag. Nyheterna och kvällstidningarna fylls dagligen med krig, katastrofer och annat elämde som vi med stor nyfikenhet tar del av. Ju hemskare nyheter desto bättre tittarsiffror och desto mer kvällstidningar säljs. varför? Är det för att stilla våran egen längtan till ett bättre liv.
 -ja, vi har ju en säng att sova i, tak över huvudet och mat på bordet. Krigets offer eller dom jordbävningsdrabbade har det ju värre, jaha, och bara för att vi har det bättre en människorna som fyller tv-nyheterna och löpsedlarna kan vi luta oss tilbaka och vara nöjda med det vi har utan att behöva kämpa för något.
  Det räcker ju att jobba äta och sova och trampa vidare i gamla spår. När livsgnistan slocknar, glöden försvinner och längtan efter lycka inte längre finns. Då kan vi trösta oss med att det finns dom som har det värre, men att göma sig bakom dessa tankar är bara en ursäkt att inte ta tjuren vid hornen och verkligen fundera på vad man vill med sitt liv. Det räcker inte att man överlever, man måste leva också.

När jag efter en timme i djupa tankar blickat ut över förfallna tegelbyggnader skorstenar och maskiner inser jag att jag äntligen fått upp ögonen för vad det hela handlar om. Vi behöver inte veta allt som sker, inte heller gräva i gammalt skit som vi av olika anledningar valt att sålla bort från våra minnen. Lev i nuet och ta vara på dom stunder du vill minnas, och var rädd om dom människor som betyder något för dig.

Jag klättrar ner för den rostiga brandstegen, går en sista gång över fabriksområdet och sätter mig i bilen. Det är med en lättad men samtidigt vemodig känsla som jag vrider på startnyckeln, lägger i driven och låter motorn på tomgång sakta ta mig över stadens spruckna och ogräsprydda gator en sista gång. Dessa förfallna byggnader ,igenväxta torg och spöklika hus har talat till mig.
 Väl ute på landsvägen trampar jag gasen i botten och lämnar allt bakom mig och styr mot en solnedgång samtidigt som jag river upp ett moln av damm blandat med gulnade löv som får sig en sista flygtur innan dom landar på marken för att snart täckas av snö och förmultna bort i glömska. Men till våren växer det ju nya friska gröna på varenda träd, det är naturens gång.

Med den röda kvällssolen i ansiktet och ett dammoln i bakspeglarna är jag på väg bort från det som gnagt sönder mitt inre under en lång tid..bort ifrån ödelläggelse och fördärv på väg mot nya äventyr på livets igenväxta väg.....


 Tjoen 2011 0319


 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Ann-Charlotte | Svar 30.03.2012 16.25

Jag bara undrar, kommer det någon uppföljare? Jag gillade ju den öde staden.

Ann-Charlotte | Svar 02.01.2012 01.04

Jag har alltid gillat den här texten sedan du skrev den och när du läste upp den för mig. Du är duktig på att skriva och är bra på att hitta rätt ord.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

13.08 | 06:22

Hej Tjoen. Tack för senast och vilka fina bilder du tar...Kram Ove o Hella Zentio.

...
21.07 | 22:34

Tackar för informationen! Alltid intressamt att få lite fakta av folk som var med när det begav sig, .....Jag hoppas pä fler historiska platser att besöka snart

...
21.07 | 22:00

Det stora tegel huset var ett sjukhus. Vet detta för min farmor gick på kontroller där när min pappa låg i hennes mage. PS sjukhuset var öppet lite längre

...
17.09 | 22:14

DENNA SCANIA SKULLE JAG VILJA HA

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS