Jag vill skriva, jag vill dikta, jag vill komponera och berätta.
Men det är svårt att lägga alla orden tillrätta .
När mörkret segrar över solens strålar och mina tankar i det bittra vinet skålar.
Då finns det nästan inget kvar av orden.
Som känslan att planlöst vandra kring på jorden.
Men en vacker dag skall skall skeppet bärgas.
Då havet av himlen blått skall färgas.
Driven av längtan och förtvivlan genom natten.
Liksom dom döendes törstande efter livets vatten,
Blir jag tillslut stående på bergets topp.
När dagen gryr då släcks mitt sista hopp.
Ett hopp om att på längtan finna ett slut.
Men kampens glöd börjar snart att ebba ut.
Så jag hissar min fana vid slutet av striden.
och längtar bara efter tiden.
Ja den Tiden som aldrig slutar att gå,
är väl snart den enda hjälp en människa kan få.
/Tjoen